En vanlig dag med Klicken.

Det här är en berättelse som kunde gå under många namn, t.ex.  "Klicken gör det igen" eller "Paraplymannen", varför inte "om ett skratt förlänger livet så blir jag 100år" kanske "våra procedurer"  men "bättre sent än aldrig" hade nog stämt in bättre ändå.

Ni få som följer vår lite ironiska blogg har kanske insett att det för det mesta är Klicken "Per" som är vår skribent med få undantag, men den här får absolut under inga omständigheter gå förlorad.

2015 04 18

Det hela började som vilken dag som helst när vi ska ut & fiska, min goe vän & fiskecompadre Klicken dyker upp på min gård punktligare är Fröken Ur, säga vad man vill om mannen men begreppet "sen" tycks inte existera i någon form överhuvud taget, säger jag att han kan väll komma sisådär 7:30 så rullar han in 7:30, inte 7:25 eller 7:35 nä nä nä. 7:30. Kan bara säga "cudas", där har man någon man kan lita på.

Som vanligt har vi vår procedur, jag kommer med ett förslag & Klicken med ett annat. Vi har satt som ära att alltid småkivas lite för att sedan unisont samsas om dagens fiskemål, jo det förstås, det är nog inte bara vart vi skall fiska som vi kivas över för det är nog det mesta för att sedan unisont samsas om en lösning eller vad det nu kan vara.

Ett stående inslag är kvällen före vi ska åka på någon tur så ringer Klicken mig som brukligt & undrar lite stillsamt vilken tid han skall vara hos mig varpå jag alltid svarar "när tycker du", det är ett svar som Klicken har svårt att acceptera, genast replikerar han med "nä  säg du"  varpå jag genast rassplar ur mig "bestäm du", så där kan vi faktiskt hålla på ett bra tag innan Klicken ger med sig & säger t.ex "då kommer jag till dig klockan 7:00" vilket medför att mitt svar "nä va här 7:30" alltid får Klicken att sucka,    och tamefaan så dyker han upp PRICK 7:30 dagen därpå. "än en gång CUDAS"

Efter morgonkaffe & småstrul så är det dax att packa min bil med allt vi kan tänkas behöva och lite till, Klicken har som vanligt ganska bra ordning på sina pinaler medans jag flänger runt som en skottspoling med ångest att jag ska glömma någon/något vitalt redskap (har hänt, händer & kommer att alltid hända), medan Klicken står lutad mot bilen rökandes på en John silver och tittar på mig när jag motvilligt konstaterar att det faktisk är något jag saknar men vet inte bara vad så ser jag alltid en blandning av flin, förundran & lite irritation i hans ansiktsdrag varpå vi båda konstaterar att det nog ändå inte är något viktigt.

Vi har denna gång bestämt oss för att sjösätta våra kajaker där Ängraån rinner ut i Ljusnan, där borde det vara minimalt med is och ett idealiskt ställe för gäddorna att sukta inför kommande lek, vi parkerar bilen & drar våra kajaker ett par hundra meter längst isen till åmynningen, som vanligt har jag min kajak klar före Klicken så jag börjar genast småhoppa & bryta lös ett stort isflak som sakta driver mot min väns isättningsplats,     "men va faen gör du så där för" mer eller mindre ryter Klicken fram, "du kan ge dig fan på att den där kommer att driva i vägen för mig,,,,,,, varför?", det enda jag kan komma fram till & olyckligtvis svarar är "för att jag kan".

Efter en ruskning på huvudet & två himlingar med ögonen så glider,, nä, plumsar Klicken med kajaken över iskanten och jag inser att isflaket troligtvis kommer att korsa min väns väg någon gång under de närmsta timmarna för så väl känner jag honom. 

Temperaturen i vattnet är bara 3,5 grader, drygt 4 grader i luften, det är muligt & blåser kraftigt men vi harvar på som bara sjutton,,,,,,,,  utan resultat.

Ser efter ett tag att Klicken korsar Ljusnan eftersom det blir en sträcka där på drygt hundra meter som ligger lite i lä för vinden, jag kastar av iskanten  samt ryggen mellan fåran och det grunda då jag får se en Madame som följer mitt Jerkbait, thats it,,,,, inget mer visat intresse så även jag paddlar över till andra sidan.

Väl där så frågar jag Klicken om han har fått något "inte ett dyft, inte ett förbannande dyft" replikerar han, jag ankrar min kajak & på tredje kastet så smäller det till i ytan intill min Svartzonker, gör ett par mindre ryck och låter sedan zonkern vila,,, plask, där satt den som William brukar säga, "whooohoo  är den stor" brölar Klicken "vet int" hojtar jag och efter ett par mindre rusningar så kan jag konstatera att gäddjäkeln gör två ärevarv runt min ankarlina och som om det inte vore nog så filmar klicken mina umbäranden med att försöka få det förbannande jerkspöt två varv i motsatt riktning runt samma ankarlina, efter många bestyr så lyckades jag trockla loss spö och lina samt bärga & återutsätta gäddan.

Sen infann sig stillheten, allt utom blåsten dog ut, vi kastade som galningar paddlade långt uppströms med samma resultat, ser paniken komma i Klickens anletsdrag, det går riktigt att läsa fiskekussimurra i hans tårblänkta ögon eller så var det kanske bara den starka vinden. 

Plötsligt skiner han upp,  "ha ha ska du paddla hela vägen tillbaka du" kvittrar ha lite skadeglatt & jag inser genast att han ska prova sin nya galna ide (operation paraply).

I ett nafs så vänder han om & fibblar fram något, sen brakar det loss: Klicken & hans paraply kämpar febrilt, ett tag så ser det ut som om det vore en scen tagen ur en film av Quentin Tarantino korsar Kay Pollak & givetvis segrar vinden över min vän. 
Jag bara skrattar, skrattar & åter skrattar tills jag får värk i magen och än en gång så har vi så otroligt roligt över våra dråpligheter, det var verkligen en syn för gudarna och jag tackar min lyckostjärna att jag lyckades ta några bilder.

Väl tillbaka där vi började så ser jag min vän paddla som en skottspoling mot isen & brak så står han halvvägs vickande på iskanten innan han glider tillbaka ut i vattnet igen, det är nästan så att jag hör honom förbanna gudarna genom blåsten fast än jag är 50 meter bort, ser att Klicken ruskar av sig bakslaget medans han paddlar mot ängraån.

Några minuter senare försöker jag med samma sak på samma iskant & lyckas precis att komma upp, drar min kajak över isen tillbaka till bilen, packar upp och ställer i ordning för hemresa men ingen Klicken kommer,,,,,, va fan pysslar han nu med då tänker jag och börjar att gå tillbaka dit jag landsteg men fortfarande ingen Klicken.

Jag går upp mot Ängraån genom en skogsdunge där jag stöter på min vän, "hur går det" frågar jag   "Jag höll fan int på att ta mig upp ur kajaken" muttrar han dragandes på sin kajak,  "ska jag hjälpa dig bära " får jag fram, "näpp" får jag till surmulet svar, är du riktigt säker kontrar jag snabbt varpå han ilsket drar i väg genom skogen.

Väl vid bilen så hör jag mycket mutter & grymtningar, plötsligt får Klicken ur sig ett hårt, iskallt & skrikandes  "men va FAAAN Jä**a skit förb***nde *""##"   jag vänder mig sakta om, tittar på hans fiskespö, tänker "inte igen" och inser än en gång varför vi gett honom smeknamnet KLICKEN, för det är precis så det låter när man bryter av spötoppar.